Teide - tur och retur! |
|||
|---|---|---|---|
|
Teide - Tur & retur! Med cykel och till fots del 2
Cykel - och vandringstur till Conde
Cykel - och vandringstur till Teide
Vandringstur till Teide
Vandringstur till Teide del 2
|
Teide - tur och retur (fortsättning...)
Cykeln lämnades där leden upp mot Montaña Blanca började. Stigen var oftast jämn och flack, så att fortsätta cykla hade varit ett gott alternativ. Förbudsskylt och en synnerligen stenig inledning på leden gjorde att jag trots allt valde att lämna cykeln. Ett ökenlandskap med ljus sand var ett vackert avbrott i all den svarta utsikt man annars hade. Efter en handfull kilometer, där jag vek av mot självaste Teide, blev stigen brant. Förbi var det ljusa flacka. Nu var det brant så det mörknade i sinnet. Långsamma, en fot långa, tog jag för att spara på krafterna. Aldrig under hela turen var känslan så euforisk som när jag såg första skymten av Refugio de Altavista, stugan på 3260 meters höjd. Så pass tung var stigen att jag börjat överlägga med mig själv om att stugan kunde avancera från blott delmål för turen... Vid Refugio de Altavista hann jag ifatt ett par tyskar som passerat mig en stund tidigare. De drack te, åt semlor och Diamox. Själv höll jag mig till min egen diet; Nötter, choklad och Maxims electrolytdricka. De hade liksom jag också funderat på att vänta ut väktarna vid linbanestationen och sen bestiga även toppkäglan. Vi beslöt föra gemensam diskussion med lagens arm vid fyrasnåret, varefter tyskarna stressade vidare. De höll ett högt tempo för att kunna vila sig oftare. En sak som jag lärt mig att inte fungerar. Å andra sidan hade de tagit bilen upp till det ställe jag lämnat cykeln på. Klockan 16.00 passerade jag snöret som dagtid håller vandrare borta från toppkäglan. 160 höjdmeter kvar till mina drömmars topp. Det gick inte ens trögt. Toppen var ju hela tiden inom synhåll. Nu var det inte längre någon tvekan om att det var en vulkan under fötterna. Ur varje hål pyste smått stickande rök upp. De ljusa fält som ses ända nerifrån kusten konstaterade jag att fått sin färg av den beläggning som 'pysningarna' lämnade. Toppen var en samling stenbumlingar, vackra sådana. Toppen var skön att stå på. Något röse behövdes inte. Det var ingen tvekan om var toppen var. Nu förstår jag också väldigt bra varför man inte får bestiga toppkäglan dagtid. Redan ett tiotal mänskor här och det vore trångt. Skulle det då vara möjligt att efter tur med buss och linbana vandra upp på toppkäglan skulle det inte bara slita ner miljön på nolltid – Risken för att någon skulle ta en ohälsosam väg ner vore ständigt närvarande. Men visst var det skönt att se 360 grader. Hela Teneriffa med dess grannöar bredde ut sig – bokstavligen – framför mina fötter. Det tog en halv timme att övertyga mig själv om att det var dags att inleda turen tillbaka. |
Vulkan!
Nu är den nådd!
La
Palma
Montaña
Blanca |
|
|
Vägen ner gick långsamt ner till foten av Montaña Blanca. Beroende endast på att det var så fantastiskt vackert. Från toppen hade jag stått och sett hur Teides skugga brett ut sig över ön. När jag kommit en bit nedanför Refugio Altavista vandrade skuggan av toppen upp på diset och molnen som låg över landskapet. Detta samtidigt som de sista solstrålarna svepte över de intilliggande topparna och månen som lade sig som pricken över toppen – Det var vackert så det gjorde ont! Jag småsprang mellan fotopauserna. | ||
|
Det gick lätt nedför. Från 2700 meters höjd, där stigen var flack, sprang jag tills det var dags att söka cykeln. Det var för detta jag hastat ner. Mörkret här uppe var kompakt. Månen stod ännu inte tillräckligt högt på himlen för att sprida ljus över scenen. Även om fullmånen höll det allra tyngsta mörkret i schack hade jag stor nytta av pannlampan. Stolparna längs vägen hade alla reflexband så jag kunde gott låta det gå med den fart nedförsbacken gav. En bit förbi nedre linbanestationen hade jag en flera kilometer lång nedförsbacke att vila i. Jag såg ut över ett landskap som blänkte silvervitt i månskenet när plötsligt något blänkte till mitt på vägen framför mig. När jag passerade kunde jag se att blänkandet kommit från ögonen på något jag i hasten beslöt tillräkna arten hunddjur. Att benen varit igång under dagen bevisades av oviljan att trampa i uppförsbacken ut ur nationalparken. Av drygt 150 höjdmeter som skulle tas, innan den slutliga 35 km långa nedförsbacken nåddes, gick jag och ledde cykeln nära nog en tredjedel. De sista två milen hem var sedan en kamp med trötta axlar och armar och så gott som bortdomnade händer. Vägen var gropig, smal samt krokig. Farten var hög och gubben trött. |
|||
| hjan@multi.fi |
|
||
