Teneriffa, en bit från playan! |
||
|---|---|---|
|
Teide - Tur & retur! Med cykel och till fots
Cykel - och vandringstur till Conde
Cykel - och vandringstur till Teide del 2
Vandringstur till Teide
|
Cykel- och vandringstur till Teide (fortsättning...)
Stigningen är påfallande, och rullande småsten gör att det känns som om man ibland gled tillbaka lika mycket som steget man nyss tog framåt. Ibland sökte vi fäste i de torra buskar som finns på sluttningen. De är dock både hala och stickiga, så för det mesta kröp vi omkring bland de större stenbumlingarna. Ibland fann vi tydliga stelnade rännilar av lava. Det var ett välkommet inslag i vandringen. Det kändes som när man vandrar över en bra bro efter att ha trampat stenig fjällterräng några timmar. Vi höll till i närheten av linbanan, ofta direkt under den. Enligt flere kartor går här en stig, men den är i det närmaste obefintlig. Det är bara att knega på efter eget huvud. Ibland såg vi någon tuva gräs eller några blommor som stod i bjärt kontrast till allt det övriga. Under tiden vi förundrade oss över hur den hamnat där fick benen en stunds behövlig vila. Vi hade siktat in oss på att ta linbanan ner, alternativt vända om när den slutat gå för dagen. Enligt manus skulle den vara igång till 16.00, men erfarenheten från lokala tidtabeller i övrigt ingjuter inte precis förtroende. Så vi beslöt försöka nå övre linbanestationen före 15.30. Å andra sidan skulle det ha känts som fusk att lifta med linbana, så det var ingen tung tanke att bära att vi kanske skulle bli tvungna att vända. Det krävs speciellt tillstånd för att få beträda själva toppkäglan. Tillståndet är kostnadsfritt, men det ska avhämtas på plats hos myndigheterna i Santa Cruz. Att tillbringa en halv dag i bil, för att i värsta fall mötas av ett obekymrat "Mañana", kändes inte som den rätta prioriteringen. Vi beslöt att korsa den bron om vi kommer till den. Med facit på hand var prioriteringen den rätta. På 3 500 meters höjd kunde jag konstatera följande; Utsikten är vacker, linbanan har stannat, gubben är trött och en titt på klockan ger vid handen att det börjar bli dags att retirera om jag ska hinna cykla hem innan det blir mörkt. När vi gått nedåt ett par hundra meter startade linbanan på nytt. Skulle vi vetat detta hade vi fortsatt, men å andra sidan hade vi ju i så fall fuskat för att hinna ner i tid.... Den nedre delen av vandringen gick fort. Det var bara att söka upp en ränna med småsten och sen bar det iväg. Lårmuskler och skosulor fick stryk men sånt är de till för. Någonstans i bakhuvudet fanns visserligen tanken om att man är ful på restaurangen den kvällen om man snubblar och står på näsan, men å andra sidan får man ju berätta en bra historia. Väl nere vid parkeringen igen var det bara att gränsla cykeln och sikta på at hinna tillbaka innan de övriga i familjen hunnit sticka iväg och söka kvällens mat. Jag oroade mig till en början för den 8km långa uppförsbacken på väg ut ur nationalparken, men det visade sig gå förvånansvärt lätt. Det är lättare att andas 1500 meter närmare havsytan. De sista 35 kilometrarna gick på 50 minuter - helt bekymmerslöst. Ner till Vilaflor var det bäst att hålla samma fart som bilisterna. Med rätt avstånd till framförvarande och en förstående bilist bakom som höll sitt avstånd till mig kändes turen mycket bra. Dock fick jag stanna och klä på mig allt jag hade med i klädväg. Den varma solen uppe på Teide värmde mer än nog, men nere i molnen var det fuktigt och kallt. Så pass kallt att jag ännu nere på stranden cyklade iförd fleece och skalkläder bland strandlejon i baddräkt... Jämför jag denhär turen med de jag gjort vandrandes hela vägen upp från kusten listar jag följande fördelar; Jag var inte beroende av att få lift ner och inte en meter av vägen kändes som transportsträcka. Nackdelen är att jag var tvungen att följa vägen. Stigarna uppåt från Playa de San Juan är betydligt vackrare, men det är en annan historia.
Jan |
Sköna vyer
Men ändå över 50 metar bort. (höjdmeter...)
Hotellet |
|
hjan@multi.fi |
|
|
