Göran och min
äldre son, Nicklas, gjorde mig sällskap
på turen. Cyklarna vi hyrde blev helt acceptabla efter tio minuters småfixande
och vi började trampandet upp mot byn Vento utanför Arona. Det var ingen
större svårighet att likna trampandet uppför med att sätta kapital på
kontot. På hemvägen kunde vi ta ut hela den höjden vi kämpat oss till under
vägen upp.
Efter
en dryg timmes trampande längs landsvägen upp till 640 m.ö.h. parkerade vi
cyklarna och började vandringen. Condes terrasser
försvann ur synfältet för en stund när vi gick genom Barranca del Conde.
Stigen här var lätt att finna. Det underlättar betydligt. Naturkrafterna har
helt tydligt farit våldsamt fram här. Nedanför de branta väggarna är allt
slipat och putsat.
Väl uppe igen, på Condes terrasserade sluttningar
träffade vi ett brittiskt par som berättade att kaktusarnas frukter är precis
lagom mogna. Med en smak av kiwi och konsistens som melon blev de ett läskande
tilltugg under resten av dagen. Men kaktus är kaktus. Det satt taggar i både
finger och tunga...
När
vi närmade oss toppen drog molnen in. Vi fick på så sätt inte se hela
Teneriffas sydkust, som man faktiskt ser härifrån en klar dag. Men det var
väl så avkopplande att se luckorna i molnen ge oss titthål som långsamt
panorerade över landskapet nedanför oss. Vill man ha bra utsikt är det bra
att vara morgonpigg, alternativt ta en kvällstur. Det är ofta mitt på en i
övrigt vacker dag som molnen skymmer utsikten från Conde.
Själva
vandringen är bekymmerslös. Det enda man egentligen bör akta sig för är
Kaktusarnas taggar. Dessa lurar ofta alldeles in till stigen.
Sista
biten kan man, om man tar vägen via Vento, se ut över "Playa de las
Americas" och "Los Christianos" (om man har tur med vädret).
Här finns kanske en huvudstig, men under den brantaste delen av vandringen har
folk helt tydligt haft delade åsikter om vilken väg som varit den optimala.
Men med toppen inom synhåll är det inget som oroar en.
Första
gången jag satte foten "uppe" på Conde var det något av ett
anti-klimax. Väl uppe, på något som nerifrån playan ser ut som en vass kam,
breder något som mest liknar en sluttande fotbollsplan ut sig. Nu, i något som
kallas halvmulet i väderleksrapporterna, var det rätt skönt att gå
omkring och vanka med gräs upp till vristerna, tittandes på landskapet
nedanför genom hålen i molntäcket.