Teneriffa, en bit från playan!

Utflykt startsida

Teide - Tur & retur! Med cykel och till fots

del 1

del 2

Cykel - och vandringstur till Conde

del 1

del 2

Cykel - och vandringstur till Teide

del 1

del 2

Vandringstur till Teide

del 1

del 2

På få ställen kan man ena stunden ligga på stranden och lata sig, och i nästa stund pröva hur mycket man tål av ansträngning och höjd.

Flera familjeresor har vi gjort till Teneriffa. Varje gång har jag tagit mig en tur upp mot Teide. Toppen intresserar mig, men inte lika mycket som vägen dit. Därför har jag vandrat från kusten, eller cyklat så långt vägen går och därefter vandrat.

Los Cristianos
Det var skönt att se att man faktiskt tog höjd, som man slet på pedalerna.

Vilaflor
Ljuset bjuder på skådespel när det spelar över byn.

Vilaflor
Lite grann från ovan

Cykeln

Mitt ressällskap under  förmiddagen och kvällen

Slående utsikt
Vägen via Vilaflor bjuder på vacker utsikt längs hela sträckningen

Brant, med omväxlande underlag
Så skulle väl vandringen kunna beskrivas.

Klockan 5.50 gränslade jag cykeln och drog iväg - fylld av förväntningar. Framför mig låg en krävande tur. Blott 50km lång, asfalterad från början till slut, men med en sammanlagd stigning på c:a 2750m. 

Utrustningen var begränsad. En Trangia, lite mat och några liter vatten och maltodextrin låg i ryggsäcken. Morgonen var, som den ofta är på Kanarieöarna i januari, kylslagen, så kläderna jag bar räknade jag med att var de jag skulle komma att behöva. När värmen tilltog skulle jag bara hysta in överflödiga persedlar i ryggsäcken. Klädseln var den klassiska; Syntetunderställ, fleece, och vindstopperskal.

Genast jag hunnit ut en bit på landsbygden väntar mig de kluvna känslorna. Det är skönt att vara på väg, lugnet finns i luften, men skramlande gamla lastbilar river stora hål i tavlan. Därtill är det ingen hemlighet att man befinner sig på Hundöarna.  Den ena besten värre än den andra kastar sig mot stängslen till de ägor man passerar. Än värre är de som inte finns nära vägen - De är både uppmärksamma och lösa. I en brant stigning steg jag av och tänkte gå en liten bit för att låta benen återhämta sig. Två skällande hundar några hundra meter bort vädrade underhållning och tog sikte på den morgonpigge cyklisten. Jag inväntade inte eventuell uppvaktning utan hoppade upp på cykeln och trampade på för brinnkära livet.

När jag närmade mig Vilaflor, Spaniens högst belägna by 1400m.ö.h. trängde sig de första solstrålarna ner genom den tunna molnslöjan jag fortfarande hade över mig. När jag nådde byn var molnen nedanför och ljusspelet ersatt med det klara, nästan operationssalsaktiga, ljus som möter en ovanför molnen. Jag vek in på förmiddagskaffe. En bekvämlighet inom räckhåll överallt upp till denna höjd. Hädanefter är det kört med den sortens service, förutom vid linbanestationen nedanför Teides kägla.

Efter Vilaflor blir stigningen brantare. Snigelrekordet jag klockade var 6km på jämnt timmen. Å andra sidan vinner man höjd varje varv pedalerna trampas. Utsikten som breder ut sig är belöning nog. Lätt är också att imponeras av storleken på tallarna som kantar vägen.

Vid vägens högsta punkt, innan nationalparken, 2100m.ö.h. hinner Göran upp mig. Han har kört upp med bil för att göra mig sällskap på vandringen senare. Sista biten in mot nationalparken bär det utför. Att förlora höjd är sällan roligt, men å andra sidan gick det fort en bit som omväxling. 60 knutar brände jag på i enligt Göran som satt och latade sig bakom ratt och hastighetsmätare.

Inne i nationalparken förlorar man känsla för avstånd och höjd. Allt är ofattbart stort och vägen rak. När jag tyckte att linbanestationen var alldeles nära hade jag, vid granskningen av kartan, över 300 höjdmeter kvar. Det gäller att inte ta ut nåt i förskott...